Det enkla svaret är att linoljefärg tillhör ett av de äldsta och mest beprövade ytskikten för att färga in och skydda trä, såväl inne som ute. Det gör det till ett av de mest miljövänliga, lättarbetade och prisvärda alternativ som finns.
Du kan läsa mer om varför linoljefärg är ett bra val på sidan ”Varför linoljefärg?”.
Linoljefärg utan tillsats av lösningsmedel eller konserveringsmedel har en väldigt liten påverkan på arbetsmiljön och påverkar inte brukaren mer än marginellt under normala förhållanden.
Men personer med upparbetad överkänslighet kan om man vistas nära den torkande färgen under de första veckorna regera på de emissioner som avgår under torkprocessen beroende på vad man är överkänslig för.
Du kan läsa ett mer detaljerat svar om detta på sidan ”Att måla med linoljefärg inomhus”.
Torkmedel i linoljefärg – en miljöbelastning?
I stort sett all linolja som används för färgtillverkning sickativeras för att den skall torka och bilda film inom rimlig tid.
Linoljan tillhör de filmbildande oljorna så även rå linolja bildar film, men en mycket dålig sådan både vad gäller torkegenskaper och vattenavvisning.
Linoljefärgen bildas i en kombination av en massa kemiska och fysikaliska processer vilka oxidation/syreupptagning och förtvålning är de som man vanligast styr.
De fettsyror som tar upp syre bildar ett elastiskt gel samtidigt som zinkoxiden bildar en hård skorpa ihop med stearinsyran.
Beroende på hur man renar och värmer oljan blir den mer eller mindre reaktiv.
För att inte oljan skall stelna i fröet bildar växten antioxidanter (E-vitamin) som förhindrar att oljan stelnar. Men om man gör en oxidationstorkande färg vill man ju inte ha några antioxidanter så därför tvättas oljan först med alkalivatten och värms sedan över 180°C så att alla e-vitaminer har avlägsnats.
I Sverige brukar man inte tvätta oljan utan nöja sig med sedimentering och filtrering. Oljan värms sedan vanligtvis <130°C.
Eftersom oljan då fortfarande innehåller en massa antioxidanter kompenserar man genom att tillsätta torkmedel och sedan också syreblåsa oljan för att minska filmbildningstiden.
Man tillsätter då normalt 4 olika metallsalter – Strontium, Calcium, Zirkonium och Kobolt. De tre första hjälper till med genomhärdningen och Kobolten styr yttorken.
Strontium, Calcium och Zirkonium är inte klassade. Dom är i flytande form och lösta i Hexansyra.
Kobolt har en miljöklassning och därför ett gränsvärde när man anser att mängden kan utgöra en belastning som man måste ta höjd för. Ligger mängden under gränsvärdet anses belastningen vara försumbar och behöver inte anges.
Ju bättre linolja man använder desto reaktivare och desto mindre mängd sickativ behöver man använda. Hamnar man över gränsvärdet skall det stå i Säkerhetsdatabladet hur mycket av ämnet som ingår och vilken påverkan det har.
Eftersom torkmedlen består av metallsalter förgasas dom inte och utgör normalt ingen miljöbelastning vid målning.
Däremot innehåller 9 av 10 linoljefärger biocider eftersom man ofta använder samma färger ut- och invändigt. Dom är ju anpassade för att användas utomhus och jag skulle nog i så fall oroa mig mer för dom om jag var ute efter färger med låg arbetsmiljöbelastning inomhus.
Är Yes handdiskmedel miljöbelastande?
Alla flytande hushållskemikalier innehåller vatten < 98%.
Vatten är en färskvara som ruttnar på 2 veckor.
Vattnet måste därför konserveras och normalt siktar man på minst 5 år.
Det kräver ett konserveringsmedel som är tillräckligt starkt för att klara minst 5 år.
2015 sänkte EU gränsvärdena generellt så att nästan alla tillsatser hamnade över gränsvärdet som märkningspliktiga.
Upp till gränsvärdet anses det vara ofarligt.
De tillverkare som ville uppfattas som mindre belastande minskade då på de tillsatser som låg över gränsvärdena men var då tvungna att komplettera med fler för att bibehålla produkternas hållbarhet.
Oavsett om produkten är märkt eller inte innehåller den alltså samma sammanlagda mängd konserveringsmedel och då belastningen av det.
Vad Yes gjort är att man behållit det konserveringsmedel man hade och märkt det enligt regelverket.
Bra eller dåligt kan man diskutera, men oavsett om produkterna är märkta eller inte kan man utgå ifrån att dom är ungefär lika belastande oavsett märkning eller inte.
Ville man minska användningen skulle man istället reglera mängden vatten i produkterna eftersom det är den andelen som styr mängden konserveringsmedel.
Avgår något hälsovådligt från linolja?
Linoljan avger som mest emissioner dag 3 och är inte luktlös. Däremot är det som avgår ofarligt, men kan upplevas som irriterande om det blir höga koncentrationer.
Har man normal luftomsättning och inte späder med lösningsmedel brukar man inte kunna känna så mycket doft. Stänger man däremot inne dofterna så de inte kan vädras ut kan det bli rena tårgasattacken om det är mycket som målats i rummet samtidigt.
Olika oljor luktar olika mycket, men köper man en etablerad olja från en känd tillverkare brukar dom lukta mindre. Köper man lågpris på ett Bilvaruhus . . .
Skall tillägga att det även kan avgå emissioner från underlaget man målar på så det är inte säkert att doften alltid kommer från oljan.
Man kan ha upparbetade allergier på nästan vad som helst eller ämnen som tillsammans skapar reaktioner.
Linolja tillhör ett av de mest testade bindemedlen eftersom målarfacket jagade emissioner för 15–20 år sedan på alla färger som inte var vattenspädda.
Det gjordes ett flertal test på olika linoljor/linoljefärger och inte i något fall var det något ämne som översteg något gränsvärde.
Det innebär ju inte att det inte finns personer som reagerar på lägre nivåer pga överkänslighet.
Självklart skall man inte sova i ett nymålat rum, och självklart skall man se till att ventilationen fungerar om man målat.
Hänvisar till det jag skrivit förut – självklart skall man vädra när man målat en större yta inomhus.
Vet man att man har en känslighet för något så får man ju planera för det så att man minimerar belastningen.
Sunt förnuft funkar fortfarande.
När det gäller vad som avgår i gasform från färgen/ytan man målat på mäts det i VOC = Volatile Organic Compounds – alltså lättflyktiga organiska föreningar. Det vi oftast refererar till som ”dofter”.
Man har fört en lite konstig debatt om detta eftersom man i EU tittat på mängden av doftämnen och velat reglera den, istället för att se till om ämnena är belastande eller inte. Spelar ju inte så stor roll om det avgår jättemycket som är helt ofarligt kan man tycka. Men det har man inte vägt in utan mäter volymen.
Det som avgår gör ju gärna det ofta i form av aldehyder eller kolväten.
Detta är namn på olika grupper av emissioner och innehåller både ofarliga och belastande ämnen beroende på vad som är doftämnet.
Lite förenklat kan man säga att det som avgår är en alkoholmolekyl som är väldigt reaktiv och då tar med sig ämnen från där den utgick ifrån.
Exempel är parfymindustrin där i stort sett allt handlar om aldehyder eller ketoner för att det skall lukta någonting.
Att säga att aldehyder är farligt utan att definiera vilken man avser blir som att säga att en hund är farlig utan att specificera vilken man menar.
Kommer jag ihåg rätt nu avgår det ca 15 olika mätbara aldehyder från linolja när den torkar. 2–3 av dom anses som så belastande att man fastställt ett gränsvärde dit det anses vara ”ofarligt”, men mängden som avgår uppgår bara till 1/10, 1/100 eller 1/1000 av gränsvärdet.
Emissionerna från linolja kan alltså sägas ha väldigt lite påverkan eller belastning på miljön.
Men linoljan är inte doftlös.
En mailfråga om lösningsmedel
Hej.
Min bror påstår att all linoljefärg innehåller något organiskt lösningsmedel, t ex balsamterpentin, och att detta skulle göra att yrkesmålare inte vill eller får måla med linoljefärg inomhus.
Detta tycker jag låter märkligt. Båda påståendena. Vad säger ni?
På era innehållsförteckningar står ju inget om terpentin el dyl.
Mvh
Hans M
Hej Hans!
Fram till 1940 spädde man inte färgen med lösningsmedel utomhus för man ansåg att det påverkade färgkvalitén negativt.
Min far som gick i målarlära på 30-talet fick inte så mycket som snegla åt en flaska terpentin om det handlade om utomhusarbeten – däremot fick terpentin användas inne om man skulle mattera en färg.
I samtliga upplagor av Hantverkets Bok – Måleri går man så långt att man t o m anser att det är att fuska.
När tyskarna gick in i Norge 1939 var linolja bland de första produkter som ransonerades eftersom hela 95% av det som användes till färg importerades.
Fram till dess hade målerierna gjort sin färg själva eftersom man skräddarsydde färgen för det man skulle måla och färgfabrikerna som gjorde stora satser fick inte sälja för den färgen blev ju fel 9 ggr av 10 eftersom man sålde samma färg till allt.
Men nu krävde staten att färgtillverkarna tog fram nya oljor där åtgången skulle minskas för att spara råvaran i kristid, och det man då tillverkade var tjocka oljor där bara hälften mot tidigare behövdes för att göra en färg.
Men dessa oljor var så tjocka att de var svårstrukna och då började man späda med terpentin för att göra färgen strykbar.
När kriget var slut började fabrikerna importera hartsoljor från USA som var mer fabriksvänliga och i o m att man fått in en fot hos målerierna tog dessa alkydoljefärger över marknaden väldigt snabbt.
Dessa hartsoljefärger späddes också med lösningsmedel.
Sedan gick det nästan 40 år där inga målare jobbade med linoljefärg utan med den mer snabbtorkande alkydoljefärgen.
Lösningsmedelsproblematiken uppstod ju under denna period och blev ett stort arbetsmiljöproblem.
1987 gjordes en överenskommelse mellan Målarfacket och Målarmästarna om att inte måla med lösningsmedelsburen färg inomhus eftersom man ansåg att de vattenspädda färgerna var mer lämpliga.
Riksantikvarieämbetet krävde då ett undantag för K-märkta hus eftersom linoljefärgen måste spädas med lösningsmedel.
Fel i sak – men de oljefärger som såldes som linoljefärg 1987 var alkydoljefärger innehållande just lösningsmedel.
Man drev sedan en process mot nischen under lång tid för att inte behöva använda linoljefärg av arbetsmiljöskäl.
När min far gick i pension 1986 började han tillverka linoljefärg på samma sätt som han fått lära sig på 30-talet – utan lösningsmedel.
WIBO FÄRG AB har nu tillverkat linoljebaserade färger i över 30 år utan att tillsätta lösningsmedel generellt i allt och avråder i de flesta fall att göra det eftersom det påverkar färgfilmen negativt. Om man häller något som är fettlösande i fet olja så får man definitivt inte en färg med bättre hållbarhet i alla fall.
Vi har kollegor som fortfarande förespråkar spädning av sina färger – men de blir färre och färre.
Det finns fortfarande målare som tror att all linoljefärg måste spädas med lösningsmedel och därför inte vill måla med den, men kunskapen om hur man jobbar med linoljefärg har ökat och idag skulle jag säga att det har blivit så vanligt att 7 av 10 målare räknar på linoljefärgsmålning om kunden begär det.
Båda Din brors påståenden är alltså fel så till vida att linoljefärg inte behöver spädas med lösningsmedel och då finns inga restriktioner mot att arbeta med den.
Om man ändå späder med lösningsmedel får man jobba med färgen om man använder skyddsutrustning.
Mycket om lite – men där har Du hela storyn!
Hälsa Din bror!
Dan Hansen
Zinkens miljöklassning
I början av 1990-talet jagade man tungmetaller i EU.
Zink räknas som en tungmetall och kom därför med på listan.
Ett holländskt(?) laboratorium fick uppdraget att klassa zinken.
Man undersökte de 7–8 varianter av zink som finns men lyckades inte hitta någon påverkan på miljön av någon av varianterna.
Inte ens där det var kraftigt förhöjda värden i sediment i sjöar/vattendrag pga industriella utsläpp.
Eftersom zinken trots allt var klassat som en tungmetall tillämpade man försiktighetsprincipen och klassade formen zinkoxid som vattenförorenande – trots att man inte hittat några bevis för det.
En av anledningarna till att belastningen är så låg beror på att zinkoxiden inte är vattenlöslig och sprider sig då inte.
Försurningen ställer dock till problem eftersom det sura nedfallet får zinken att fälla ut joner som fäster på fiskarnas gälar och påverkar dom negativt.
Men försurningen som krävs är så hög att den i sig då redan har slagit ut fiskbestånden.
Försurningen i våra sjöar har minskat kraftigt de senaste 15–20 åren så förutsättningen för att zinken skulle utgöra en belastning finns inte längre mer än i något enstaka vattendrag.
Detta gäller då zinken i mineralform som zinkoxid.
När man blandar zinkoxiden med linolja ombildas oxiden till ett salt som ger en hård spröd film, men som tillsammans med den oxidationstorkande linoljan bildar det vi kallar en färgfilm som beroende på förhållandet linolja/zinkoxid blir mer eller mindre stark.
Formen Zinkstearat är helt oklassad och används bl a som mjukgörare och släppmedel vid bildäckstillverkning.
15gr zinkoxid förtvålar 1 dl linolja. Ligger alltså mängden zinkoxid på 15 vikt-% bör det vara tillräckligt för att bilda en färgfilm.
Problemet med EU-märkningen (Reach) av sammansatta produkter är att slutprodukten klassas efter de ingående komponenternas klassning innan de blandades. Inte efter vad det blev eller är.
Linoljefärg i all stund man inte tillsätter något annat miljöbelastande ämne borde rimligtvis vara oklassad eftersom zinkoxiden omvandlats till en form som inte anses vara negativt miljöpåverkande.
Så är dock inte fallet utan märkningen med ”döda fiskar” ligger kvar fast det inte längre är zinkoxid och den i sig inte ens var belastande från början.
Balsamterpentin och lösningsmedel generellt användes nästan inte alls inom yrkesmåleriet före 1940-talet.
I den mån det användes var det inom konstnärsmåleriet där terpentinen hjälpte till att påskynda linoljans torkegenskaper.
Den terpentin som då användes var antingen Tysk, Fransk eller möjligtvis Kanadensisk.
Den svenska terpentinen användes inte före 1940-talet eftersom den inte innehåller rätt terpener för att påskynda torkegenskaperna samt för att den var kraftigt allergi och eksemframkallande.
När man skulle bygga upp underlag för laseringar före 40-talet mättades underlaget för att sen slätspacklas eller skrapspacklas med exempelvis ett linoljespackel som sedan grundades med en mager linoljefärg i rätt bottenton utifrån vad man tänkt göra.
Handlade det om snidade ytor där man riskerade att fylla dekorationen användes istället en krederingsfärg typ benlimsfärg eller någon variant på emulsionsfärg som sedan ströks med en mager linoljefärg i kulör.
Man skapade alltså en jämn yta som inte var sugande men ändå inte fet så laseringen kunde göras utan problemet att den varken skulle dela sig eller suga in.
Fungerade både för olje- och vattenbaserade tekniker.
Efter andra världskriget hände 2 saker som påverkade arbetssättet;
Dels tog färgindustrin över produktionen av färg vilken då blev alkydoljebaserad.
Dels slutade man att slätspackla alla ytor.
Övergången till den hartsrikare alkydfärgen gav snabbtorkande grundfärger som skapade icke-sugande ytor som var magra. Denna applicerades då direkt på ytan som skulle dekoreras.
De lasyroljor som kom efter kriget som var fabrikstillverkade bestod ofta av linolja, krita samt något lösningsmedel typ lacknafta för att justera viskositeten och fetheten.
Under 80-talet när det gick en bevarandevåg över landet där man skulle återställa det ursprungliga blev rekommendationerna istället att lasyroljan skulle spädas med terpentin – kanske bara för att det lät mer antikvariskt.
Eftersom man jagade lösningsmedlet från bl a fackligt håll övergick man istället till att göra både grundfärg och lasyrolja vattenspädda.
Dessa fick ju då helt andra egenskaper och förutsättningar än det man jobbat med tidigare.
Sammanfattning
Lösningsmedel har inte använts i någon större omfattning historiskt.
Det går därför alldeles utmärkt att göra både grunder och lasyrbindemedel utan belastande lösningsmedel så som lacknafta.
Det går alldeles utmärkt att göra grundfärger för vattenspädda lasyrer utan att det är just en vattenbaserad grund.
Man bör dock använda material som är kompatibla om man vill undvika problem både vad gäller tekniskt och miljömässigt.
Jag vill inte vara en glädjedödare, men Falu Rödfärg/Slamfärg bygger inte på koppar utan på järnhydroxider.
Huvuddelen av pigmentet består av Hematit, Magnetit och Kvarts.
Där man hittar kopparmalm hittar man också bly och zink så det finns i pigmentblandningen naturligt.
Men varken koppar eller zinkoxid konserverar vattendelen och vetemjölsklistret – och även om dom skulle haft sådana egenskaper innehåller färgen mindre än <0,1% av dessa två mineraler så det hade ändå varit för lite för att ha haft någon konserverande effekt.
Bly förekommer som mineralen Lanarkit, ett blysulfat som skulle kunna tänkas ha ett visst konserverande skydd av färgen i burken – men även den finns bara i så små mängder <0,25% att inte heller den räcker till.
Vitriol som tillsätts ibland i form av järn- eller zinkvitriol har ju sagts ha en konserverande effekt på trä, men det har visat sig att den är mer kosmetisk (skapar en silvergrå/brun yta) än att den skyddar mot biologisk påväxt. Även här ligger mängden vitriol lägre i slamfärgen än när man kokar en ren vitriol. I vitriolblandningar ligger mängden på ca 5–7 vikt-%, men i slamfärg ofta bara ca 3–4 vikt-%. Kopparvitriol används inte i slamfärger utan järn- (mörka) eller zinkvitriol (ljusa). Tveksamt om den konserverar vatten och mjöl någonting.
Eftersom slamfärg innehåller <70–75% vatten och klister och kraven på lagringsmöjligheter ökat tillsätter man sedan flera år konserveringsmedel av samma typ och mängd som i andra moderna vattenburna fasadfärger.
Oavsett om man lyckats måla med en slamfärg som består av en vatten- och mjölblandning som stått i över 10 år har den definitivt inte samma egenskaper som den hade när den var nygjord.
I mitten på 90-talet jagade man tungmetaller inom EU och zink är en sådan.
Man utförde tester på ett flertal zinkvarianter men ingen hade någon mätbar påverkan i vattenmiljön.
Detta trots att man mätte i sjöar och vattendrag där man hade en kraftigt förhöjd zinkmängd i bottenslammet pga. industriella utsläpp.
Man beslutade att enligt försiktighetsprincipen ändå klassa zinken som vattenförorenande eftersom den ju trots allt räknades som tungmetall.
Zinkoxiden kan vara belastande i kraftigt försurat vatten där zinkjoner fäller ut och fäster på fiskarnas gälar och påverkar deras andningsförmåga.
Men för att det skall ske måste pH vara så lågt så då har försurningen i sig redan slagit ut fiskbestånden.
Försurningen av vattendrag och sjöar har minskat kraftigt och idag är det bara en bråkdel av vattendragen som är försurade jämfört med för bara 10–15 år sedan, och de fortsätter att minska. Den befarade problematiken minskar alltså.
Nu spelar detta egentligen ingen roll när vi pratar linoljefärgens miljöbelastning pga. zinkinnehållet eftersom zinkoxiden reagerar med stearinsyran i linoljan och tillsammans ombildar dom zinkoxiden till zinkstearat = ”färgfilm”.
Zinkstearat är ett salt som bildar en hård spröd film men som tillsammans med de övriga oxiderande, filmbildande fettsyrorna som polymeriserar bildar en stark, elastisk färgfilm = själva bindemedlet i linoljefärg.
Zinkstearat är helt oklassat och används i stora mängder inom bl. a gummidäcks industrin som mjukgörare och släppmedel.
15gr zinkoxid förtvålar 1 dl linolja. Ligger alltså mängden zinkoxid på 15 vikt-%
bör det vara tillräckligt för att bilda en färgfilm.
Det problem som linoljefärgen får inom EU är att klassningen/märkningen går efter de ingående komponenternas klassning innan de blandas.
Om det bildas nya ämnen med andra egenskaper så gäller klassningen för den enskilda råvaran fortfarande hela produkten.
Vi har alltså ett klassningsproblem som beror på felaktiga kriterier och inte ett miljöproblem. Späder man inte linoljefärgen med lösningsmedel blir färgens miljöbelastning mycket marginell.
Zinkinnehållande linoljefärg har alltså en klassning som innebär att den har en begränsad användning i marina sammanhang, men målar man inte husbåtar utan sådana hus som ligger på land finns inga begränsningar så länge man inte häller ut färgrester i närmaste vattensystem.
