Bibliotek - Veta mer

Jag har tidigare påtalat vikten av att använda linolja som renats och värmts på rätt sätt så att den blivit reaktiv och bildar starka färgfilmer.

Det finns dock behov av att ytterligare förstärka färgen när den skall utsättas för mycket belastning så som t ex vid målning av plåttak, golv eller båtar.

Genom att koka filmbildande oljor under längre tid och högre temperatur kokar man ihop molekylerna i agglomerat (molekylklumpar) som blir svåra att bryta sönder och då kan användas som förstärkning i linoljefärg.

Om kokningen sker under vacuum får man en tjockare starkare olja som går under beteckningen Standolja.

Ju längre tid och högre temperatur man vacuumkokar oljan desto tjockare och starkare blir den. För att veta vilken kvalité man får säljs den därför efter vilken tjocklek den har i en skala från 0–100 P (Point). Ju högre desto tjockare och starkare. Normalt använder man Standolja 20-30P som förstärkningsolja.

Standoljan/vacuumkokning började på 1840-talet i Holland men användes inte i Sverige förrän på 1950-talet när färgindustrin tog över färgtillverkningen.

I Sverige var det vanligaste sedan 1700-talet att man använde fernissor som kokades under hög temperatur där man smälte olika kopalhartser och blandade med vegetabiliska oljor, alkohol, etc som sedan blandades i färgen om man skulle göra en starkare/blankare ”lackfärg”.

Jag kan dock inte finna att man använt oljefärg förstärkt med fernissa utomhus i någon större omfattning utan då som ett toppskikt utanpå färgfilmen. Förmodligen för att linoljefärgen på den tiden innehöll blyvitt som gjorde färgerna tillräckligt starka – dessutom är det svårt att blanda linolja och fernissa utan att de delar sig.

Alkydolja får man genom att koka ihop Kolofoniumharts (kåda) med någon fettsyra typ linolja, rapsolja, tallolja, fiskolja, etc.

Den förste som gjorde detta var Jöns Jacob Berzelius på 1840-talet. Men den produkt han fick fram ansågs så dålig att det var först på 1920-talet när en amerikansk forskare Kienle på General Electric gjorde om Berzelius recept till en ungslack som den började användas till färgtillverkning i USA.

Till Sverige kom alkydoljan efter andra världskriget när färgindustrin letade alternativ till linoljefärg som var mer lämpad för industriell massproduktion.

Alkydoljan gillades inte av målarmästarna eftersom man ansåg att den blev för hårdspröd, men målarna var positiva eftersom den torkade snabbare och krävde mindre underarbeten.

Kinesisk Träolja (Tung-olja) är en av de bästa naturoljorna för tillverkning av träoljor och fernissor. Man får oljan genom att pressa frukterna av Tung-trädet som växer naturligt i Kina, Argentina och Paraguay eller från plantager i Mississippi och Florida där de inplanterades i början av 1900-talet.

Tungoljan har en dubbelbindning i molekylkedjan som gör att den torkar betydligt snabbare än andra oljor och bildar en mycket elastisk och vattenavvisande film som dessutom är alkaliresistent vilket gör att den även kan användas på t.ex. putsade ytor eller betong. Tungoljan har mycket goda vätande egenskaper och penetrerar betydligt bättre in i trä än t.ex. linolja.

I Kina har man känt till denna oljas utmärkta skyddande egenskaper mycket länge och redan Konfucius (400 f. Kr) nämner den i sina skrifter. Man använde den till båtskrov, master, segel, etc. för att skydda dom mot vatten, men även som lack till möbler som tillverkades åt kejsaren och den sägs t.o.m. ha använts som skyddande impregnering av Kinesiska muren!

Till Sverige kom den på 1700-talet med Ostindiefararna, men såldes då som lampolja och gick under namnet Hankow-olja efter utskeppningshamnen.

Tung-standolja får man genom att koka den under vacuum precis som med linoljan.

Tung-standolja ingår nästan alltid i de finaste fernissorna och ger en segstark film som ger fernissan mer elasticitet. Den används också i rostskyddsfärger.

Observera att samtliga förstärkningsoljor som nämns ovan kräver en riktigt reaktiv linolja för att binda. Annars är risken överhängande att oljorna separerar med efter-rinn och ”gardiner” som resultat när man målar.

Vilken som skall användas beror på vad färgen målas på och vilka egenskaper färgen skall ha.

Oavsett om linfröna kall- eller varmpressas måste den utpressade oljan tvättas/renas om den skall användas till färgändamål.

Linolja innehåller antioxidanter i form av Omega 3 och 6 som hindrar oljan att stelna i fröet så blomman kan tillgodogöra sig näringen.

Men när man skall använda oljan till färgändamål vill man ju att den skall oxidera och bilda en stark film, varför det blir viktigt att avlägsna det som förhindrar filmbildningen – antioxidanterna.

Detta sker i två steg – dels genom en alkalitvätt (såpvatten), dels genom uppvärmning över 200°C. Då har alla antioxidanter avlägsnats och oljans förmåga att bilda film avsevärt förbättrats.

Vad är bäst att grunda med – rå linolja, kokt linolja eller linoljegrund?

Linolja tillhör de filmbildande oljorna vilket innebär att även den råa linoljan så småningom bildar en film. Men det tar lång tid och filmen blir svag varför rå linolja inte är lämpligt vare sig för oljning, grundning eller färgtillverkning om målsättningen är att skapa en effektiv fuktsspärr, ett fast underlag att måla på eller en väderbeständig fasadfärg.

Linolja har en kokpunkt på 285°C och ju närmare kokpunkten man värmer oljan och ju längre tid desto reaktivare blir den och får då i princip bättre filmbildande egenskaper.

Den kokta linoljans film ger ett mycket bättre skydd mot fuktinträngning än rå linolja, men det blir ju fortfarande en förhållandevis mjuk oljefilm och det kan skapa problem när man sedan målar över den med en stark linoljefärg.

En färgfilm blir det först när man blandar linoljan med zinkoxid som kemiskt reagerar med fettsyrorna i linoljan och då bildar själva färgfilmen.

En linoljegrund med zinkoxid anpassad för det underlag som skall målas är därför alltid att föredra framför oljor eftersom grundfärgen ger ett stabilt underlag för fortsatt målning om den påförs på rätt sätt till pormättnad.

Varken rå- eller kokt linolja är alltså idealiska som grundfärger.

Med tanke på att de flesta ”kokta” linoljor som säljs varken tvättats eller värmts över 130–150°C och där de flesta antioxidanter fortfarande finns kvar bör man undvika ren olja som grundfärg om man har möjlighet att välja.

Spädning med lösningsmedel

Eftersom man eftersträvar en mättad yta när man skall måla med linoljefärg vill man se till att första strykningen på ett obehandlat, sugande underlag stoppar fortsatt insugning så mycket som möjligt.

Det vanligaste sättet att resonera då är att försöka få in så mycket olja som möjligt i den sugande ytan tills den är ”full” och inte suger mer.

Det leder ofta till fel agerande – dels att man på olika sätt försöker få in mer i underlaget genom påverkan så som spädning eller t.ex. genom att värma in olja.

Man försöker ofta även hitta den mest vätande oljan som skall gå så långt in som möjligt.

Feta oljor har mycket god vätförmåga och behöver därför inte spädas för att bli mer lättflytande.

När man blandar en grundfärg styr man ju hur mättande den blir genom att reglera mängden vätande olja i grundfärgen.

Om man däremot tillsätter ett lösningsmedel till grundfärgen tillsätter man ju samtidigt något som dunstar när det torkar. Det kommer inte att finnas kvar efter tork.

Om man får för sig att oljan man tänkt använda som outspädd inte klarar att mätta underlaget så lär ju inte en utspädning med 50% lösningsmedel (”halvolja”) som inte finns kvar efter tork göra att man mättar underlaget bättre.

Faktum är att lösningsmedlet minskar oljans möjligheter att gå in och mätta underlaget eftersom det tar plats så länge det finns kvar.

När lösningsmedlet dunstat får den kvarvarande oljan svårt att räcka till för att mätta underlaget.

Grundning handlar alltså inte bara om hur mycket man får in utan även om vilka kvalitéer filmen har.

Hej Mattias!

Linoljefärgen är inte temperaturkänslig – linoljan har en kokpunkt på 285°C och en fryspunkt på -36°C.

Däremot påverkas den av fukt och får inte fäste på en blöt yta och om det kommer fukt på den nymålade färgen bromsas oxidationen och därmed torken.

När temperaturen sjunker orkar luften inte hålla lika mycket fukt och den börjar då kondensera på ytor runt omkring som dagg.

Generellt kan man säga att man bör undvika att måla mellan -10°C – +10°C för då målar man troligtvis på en våt eller frusen yta.

Idag är det dock enkelt att via sin väder-app i mobilen kontrollera luftfuktigheten på plats där man skall måla. Upp till <60% luftfuktighet är OK.

Om det sedan blåser lite och man undviker att måla på morgonen och på kvällen när temperaturen är lägre kan det gå bra även långt fram på senhösten.

Jag har haft arbeten som påbörjats i februari här i Göteborgsområdet när temperaturen understigit -10°C på en inklädd panel, men vid den temperaturen är det kruttorrt i luften så linoljefärgen torkar som under bästa förutsättningar på våren.

Sunda förnuftet råder – men det viktigaste är att måla på en torr yta.

Färg som blir stående blir inte dålig men tappar i reaktivitet och kan då behöva hjälp med att justera tork och viskositet.

Man skall dock inte tillsätta något om det inte behövs – så börja med att göra en provstrykning på en icke-sugande yta. Stryk ett tunt lager på någon dm² och vänd sedan på penseln och rita ett streck i den våta filmen. Luta provbiten mot en vägg och ta tiden på hur lång tid det tar för den att bilda en yta som inte färgar av sig. Om den inte färgar av sig efter 1–1,5 dygn behöver man inte tillsätta något.

Om strecken man ritade flutit ihop har färgen blivit tunn och man behöver tillsätta en förtjockare.

Om den tjockat sig känner Du det redan när Du rör upp den så då kan man tillsätta någon matsked kokt linolja tills den känns normal igen.

Hej Natalie!
Du ställde en fråga om fukttransport genom färgfilmer.

För att förstå det komplexa sambandet mellan fukt och skador på hus är det bra att först veta varför det uppstår skador över huvud taget. Vatten har ju 3 faser – fast som is, flytande som vatten och i gasform som vattenånga. Beroende på vilket byggmaterial man använt påverkas det olika av i vilken form vattnet belastar det.

En ”torr” yta med en fuktkvot <16% påverkas i princip inte alls av fukten. Vatten i fast form som is påverkar mineraliska underlag och när vattnet fryser kan det spränga sönder en putsad yta. Trä påverkas av vatten i flytande form om fuktkvoten ligger mellan 25–60% eftersom rötsvampar som finns latent i virket aktiveras när dom får rätt livsbetingelser.

Om fuktkvoten överstiger 60% trivs inte svamparna. Exempel är bryggstolpar som står i vatten och inte ruttnar eftersom det är för blött för svamparna. Trä i vatten bryts ned av andra mikro-organismer i förhållande till virkets kvalité.

Vattenånga ger inga skador förrän det övergår i vatten-fas.

Luftfuktigheten varierar med årstiderna om det är ett tempererat klimat. Avdunstningen är som störst på sommaren och som minst på vintern. Ju högre temperatur i luften desto mer fukt kan den hålla.

I naturen strävar allt efter jämvikt och balans varför de flesta material tar upp fukt så det hamnar i jämvikt med den relativa luftfuktigheten. På sommaren blir allting fuktigare på grund av den högre luftfuktigheten. På vintern blir allt frystorkat på grund av kylan.

Det är alltså viktigt för fuktbalansen i en vägg att temperaturen varierar över årstiderna. Blir det inte kallt på vintern finns fukten från sommaren kvar i underlaget. Vattentransporten sker nästan alltid i ångform.

En omålad yta blir blöt när det regnar på den, men så fort det slutar regna och luften börjar torka minskar luftfuktigheten och vattnet i väggen dunstar ut för att hamna i jämnvikt med den relativa luftfuktigheten som då gått ner.

Färger typ Falu rödfärg och kalkfärg är helt diffusionsöppna och där kan vatten passera ut och in utan att fukttransporten påverkas av färgfilmen. Hus målade med dessa helt öppna färger drabbas nästan aldrig av rötskador eller frostsprängningar. Detta är färgtyper som bevisligen fungerat utan problem i flera hundra år. De flesta byggmaterial för utvändig användning tål ganska mycket fuktbelastning innan de tar någon skada.

Problem uppstår om färgfilmen inte tillåter fukt inifrån huset att avdunsta, eller släpper in fukt som färgfilmen sedan inte släpper ut.

När det gäller putsade hus beror mängden fukt på vilken typ av vägg man har.

Är det ett stenhus med en kalkputs är det förmodligen ganska lite fukt som vandrar i väggarna och då kan man till och med måla med en linoljefärg. Är det ett timmerhus med en puts på utsidan – ett så kallat reveterat hus – är fuktvandringen stor och där skall man bara använda öppna material.

När det gäller träfasader har träet inga problem med vare sig fukt eller vatten så länge det kan torka ut och det inte blir vatten stående i träet över tid. Det innebär att man antingen får måla med helt diffusionsöppna färger, eller färger som ger en vattenavvisning. Kommer det inte in någon fukt behöver den inte komma ut.

Däremot fungerar det inte med helt diffusionstäta färger. Eftersom hus står utomhus och baksidan på panelen inte ligger i vacuum kommer den sidan av fasaden att ta upp luftfuktigheten. När det blir kallare framåt kvällen dras fukten i virket ut mot den kalla ytan, men om färgfilmen då är tät samlas fukt bakom den och når snabbt nivåer som kan skapa rötskador.

Den typen av färg som skapat mest skador på husfasader är latexfärger – framförallt av högre kvalité. Latexfärgen är inte diffusionstät som många tror utan väldigt öppen och släpper därför in mycket fukt/vatten i underlaget under. Problemet med latexfärg är att den är termo-plastisk, vilket innebär att den sväller/krymper på grund av värme/kyla.

När det är varmt och hög luftfuktighet är latexfärgen öppen och släpper in mycket fukt. När det blir kallt drar den ihop sig och släpper då inte ut den fukten den tillät komma in när den var öppen. Man får då en ökad fuktkvot i träet som på sikt orsakar rötskador. Latexfärger limmar kemiskt mot underlaget och släpper inte oavsett hur mycket fukt som samlas under färgfilmen.

Oljebaserad färg är faktiskt den tätaste färgtypen. Bygger som sagt på principen att kommer det inte in något behöver det inte heller komma ut något. Nästan oavsett vilken oljefärg det handlar om så har den en säkerhetsfunktion i och med att den släpper från underlaget om det kommer in för mycket vatten under färgfilmen. Och då kan ju fukten avdunsta utan att orsaka skador på träet. Ju hårdare oljefärg desto tätare film, men desto lättare släpper den vid fuktbelastning.

Linolja och linoljefärg är inte diffusionstäta utan vattenavvisande. Beroende på kvalitén på linoljan och hur man bygger linoljefärgen blir den mer eller mindre diffusionsöppen. En linoljefärg skall skydda mot snabb uppblötning vid regn – vattenångan skall passera så långsamt genom färgfilmen att fukten aldrig hinner in till träet innan vädret hinner skifta. Samtidigt skall den tillåta att den naturliga fukten i träet kan passera ut över tid så det inte byggs upp fritt vatten i träet.

Eftersom linoljan väter in i underlaget kan man mätta det med olja och då upphäva kapillarkraften i träet. Om man mättar träet med en filmbildande grundfärg eller olja och sedan skyddar den med ett par lager färg så får man ett skydd som håller varaktigt över tid. Linoljefärg har varit ett av de bästa alternativen sedan man lyckades framställa en bra kvalité på zinkoxid under 1850-talet.

Ett fuktproblem som drabbat tempererade klimatzoner under senare år är att fasaderna blir väldigt smutsiga. Detta har att göra med en förhöjd temperatur på årsbasis och därmed en högre relativ luftfuktighet. Samtidigt som vi isolerar våra hus bättre för att spara energi får vi automatiskt kallare ytterväggar som då blir blötare på grund av den högre luftfuktigheten. Fukten kondenserar alltid på den kallaste ytan och övergår då ofta i vatten-fas. En våt yta drar till sig mycket smuts och blir alltid smutsigare än en torr yta.

Feta oljor utomhus kan då utgöra ett problem eftersom vatten pärlar sig på en fet yta och bygger på höjden. En fet yta kan alltså bli mycket våtare än en mager, torr yta. Vattenavvisningen är ju bra för träet, men gör ju att ytan blir smutsigare och det blir då ett estetiskt problem.

Kondensproblem beror ju inte på att det är något fel på färgen utan att man har en yta som är kallare än omgivningen där fukten kondenserar. Att det handlar om ett fukt- och inte ett färgproblem kan man ofta se genom att man ser var spikarna sitter för där är ytan ren. Metallen i spiken har en högre densitet och det tar längre tid för spiken att bli kall jämfört med väggen. Eftersom spiken då blir någon grad varmare väljer fukten att inte kondensera där och ytan blir torrare och håller sig ren.

När man målar med linoljefärg eller oljar ytor utomhus är det därför viktigt att oljan/färgen bildar en bra film som inte står fet. Annars är risken väldigt stor att det skapar ett nedsmutsnings-problem.

Detta med fukttransport är något som är viktigt att känna till eftersom de flesta problem som uppstår efter att man målat är kopplade till just fuktbelastning.

Svar på en fråga 171129 om hur man “såpskurar” golv för att få ett hårt, tåligt golv.

Man kan ju börja med att definiera vad som ursprungligen menades med ett ”skurgolv”.

Det vanligaste sättet var att blöta och lägga på pottaska (björkaska) som pga. att det är alkaliskt när det blöts upp löste upp smutsen, men även mjukdelarna i träytan. Denna uppblötta yta skurades sedan med skursand som malde bort allt som var mjukt och kvar fick man ett rent (sandslipat) golv. Efter ett antal skurningar hade all mjukved slipats bort och bara de hårda partierna var kvar.  Det är denna blekta, nednötta yta som brukar omhuldas när man pratar och eftersträvar ”såpskurade” golv.

Om man vill skapa ett sådant golv måste man använda en såpa som är tillräckligt stark för att luckra upp den porösa delen av träytan – vilket innebär att ju högre pH desto snabbare löses träet upp. Ett pH på under 10 är inte så effektivt. Sedan handlar det bara om hur ofta man skurar och därmed nöter på golvet. Golvet blir alltså inte hårdare pga. att man såpar det utan för att såpan hjälper till att lösa upp de mjuka delarna så de går att nöta bort och bara det hårda träet blir kvar.

Färgen på såpan spelar ingen roll utan handlar idag bara om infärgning/blekning. Tidigare tillverkades såpa på hampfröolja som gav den gröna nyansen.

Det spelar inte heller så stor roll vilken fettsyra som används när man kokar såpa – det går bra med i princip vilken som helst. Vanligast är tallolja, men både linolja, rapsolja, kokosfett och ett antal andra oljor och fetter kan användas. Även animaliska som t.ex. fisktran.

Såpan är de kalisalter som bildas vid en blandning på kalilut och den fettsyra man valt. Skillnaden mellan såpa och tvål är att såpan kokas medan tvålen kallrörs.

Idag är det vanligt att begreppet blandas ihop med kalkade golv där man skurar in en kalkslamma i träet som stelnar och mineraliserar träet och gör det vitaktigt och hårt.

Men de behandlingar man gör idag handlar då ofta om att man bara skurar golvet med en vitpigmenterad, mild såpa så det ser vitare ut. Denna behandling gör inte att man får ett hårdare golv utan tvärtom blir det snarare mjukare och känsligare på sikt.

Från Hantverkets bok Måleri, 3:e upplagan (1937)

”Att under vanliga omständigheter tillsätta oljefärg med terpentin är icke nödvändigt och i en del fall skadligt. Då färgen önskas ’mager’, vilket stundom är angeläget då det gäller grund för blanka eller hårdtorkande anstrykningar, strykning av värmeelement o. dyl., kan det vara lämpligt att tillsätta terpentin eller någon annan flyktig olja, men icke då det gäller anstrykningar som skola utgöra skydd mot röta och rost eller färdigstrykningar i allmänhet, såvida de ej avse matt yta.
Att som en del ha för sed blanda terpentin i all oljefärg, är förkastligt. Sker det av bekvämlighetsskäl, för att få färgen mer lättstruken, kan det i många fall betecknas som fusk.”

Hej Sven!

Fuktmekanik är inte enkelt och styrs ju av en massa olika parametrar – lufttemperatur, avdunstning, mängden vattenånga i luften, sol, vind, yttemperatur, etc. Fukten strävar alltid efter en jämnvikt/utjämning mellan dessa – fuktbalansen.

Dessutom finns det en utbredd begreppsförvirring som inte gör förståelsen enklare.

Det som Du frågar om är skillnaden mellan diffusionsöppen och ånggenomsläpplig.

Slamfärger typ Falu Rödfärg med en oljedel på 7-10% är ju helt diffusionsöppen och vatten passerar obehindrat genom färgen i både ångfas och som fritt vatten.

Men redan vid en ökning av oljedelen till 15-20% får man problem med att färgen flagnar när det kommer in mycket vatten. Det börjar alltså bildas en svag men ändock film som skapar ett visst vattenmotstånd. Färgfilmen är alltså fortfarande öppen för fukt i både vatten- och ångfas.

Beroende på bindemedel, hur sammansättningen på färgfilmen ser ut samt filmtjockleken är normalt inte färgen helt vattenavvisande förrän man kommer upp i en oljedel på minst 40-50%. Jag pratar normal linoljefärg nu som inte är spädd/förtunnad utan minst 95% torrhet. Påförd i sådan mängd och tjocklek att ytan är mättad.

Men det innebär inte att den är diffusionstät. Vatten i ångform kan fortfarande ta sig igenom.

Målsättningen när man bygger en linoljefärg är att ångtransporten genom färgfilmen skall ske så långsamt att fukten inte hinner igenom innan förutsättningarna utanför den målade ytan ändras – det slutar regna och torkar upp.

Fördelen med oljebaserade färger är att om för mycket vattenånga tagit sig igenom färgfilmen och övergår i vattenfas/fritt vatten så släpper oljefärgen och vattnet kan avdunsta. Dessutom ser man ju att det är ett problem eftersom färgen flagnar. Normalt krävs en fuktkvot i virket på 25-30% innan färgen släpper.

Hoppas det gav svar på Din fråga.