Aröds ind.väg 17-19
422 43 H.Backa
tel 031-238260
mail: info@wibofarg.se

RENOVERINGSMÅLNING UTVÄNDIGT

Oavsett hur väl vi målar våra hus och hur noggranna vi är vid färgblandningen kommer alltid ett underhållsbehov att uppstå förr eller senare. Om det blir stort eller litet, dyrt eller billigt beror naturligtvis på hur väl vi utförde målningsarbetena när det målades första gången, men även på vad vi gjort för löpande underhåll under färgfilmens livslängd. Den genomsnittliga underhållsintervallen för ommålning av utvändig fasadpanel ligger idag någonstans mellan 6-8 år vilket kan tyckas vara kort tid, men om man betänker att de färger som används idag sällan har en torrhalt överstigande 40 %, att dom flesta inte målar med något objektsanpassat system utan i bästa fall med samma färg som sist, samt att löpande underhåll typ tvättning och fläckbättring mellan ommålningsintervallerna nästan aldrig sker, är det väl snarare anmärkningsvärt att det håller så pass länge som det ändock gör.

Jag har sett hus som inte underhållsmålats på 60-70 år och därför stått mer eller mindre trärena minst 30-40 år av dom, men som klarat sig alldeles utmärkt och kunnat renoveras upp utan att behöva byta mer en någon enstaka bräda, samtidigt som jag sett fasader som varit helt slut redan efter 3-4 år trots att dom målats enligt absolut senaste teknologi.

Självklart spelar virkeskvalitén en stor roll i exemplet ovan - om man väljer att inte måla sin fasadbeklädnad måste virket vara av hög kvalité för att hålla länge.

Vad jag dock vill framhålla är att obehandlat virke klarar sig utan färg i förhållande till träkvalitén, men riktigt allvarliga skador uppstår nästan enbart på målad panel.

Tjocka färgskikt ställer generellt till mycket mer problem än tunna utkritade sådana. Tjocka lager av latexfärg i hög kvalité är nästan en garanti för rötskador, medan dagens moderna täcklasyrer med torrhalt på bara 30-40 % och nästan inget bindemedel aldrig skapar sådana skador.

Vid renoveringsmålning av gamla hårda färgskikt utomhus är det omöjligt att garantera någon absolut livslängd för den behandlade yta.

Behandlingen kommer att hålla så länge som den gamla färgen man målat på inte släpper från underlaget.

Därför är det av stor vikt att man är noggrann vid underarbetet och att man inte belastar de gamla skikten med färger som blir hårda eftersom det ovillkorligen leder till sprickbildning och spjälkning.

Bra latexfärger i högre kvalité är inte heller att rekommendera på gamla hårda oljefärger eftersom att plastfärgen är termoplastisk, vilket innebär att den sväller och krymper beroende på värme/kyla. Påför man en sådan färg på det hårdare, sprödare oljefärgsskiktet kommer plasten bokstavligt talat genom sina rörelser att slita loss den underliggande färgen vilket ofta resulterar i mer eller mindre stora blåsor.

En idag vanligt förekommande orsak till ommålning är att kulören blekts på solutsatta sidor.

Oftast begränsar sig problemet just till att färgkulören försvunnit utan att man har fått problem med flagnande färgskikt eller rötskador.

Källan till detta bottnar huvudsakligen i två olika orsaker - dels innehåller de flesta moderna färger en låg torrhalt varför mängden pigment som använts vid nyanseringen är väldigt liten vilket gör att det inte finns så mycket att bryta ned.

Dels färgsätts hus i Sverige ofta i ljusa gula eller beiga toner som bygger på klargult och klarrött som har dålig ljusäkthet, eller på mättade varianter av dessa.

Vid ommålning har man ett ypperligt tillfälle att se över sitt färgval och kan ofta genom att välja en snarlik kulör som ligger nära den ursprungliga, men som tas fram med ljusäkta pigment, förlänga ommålningsintervallerna betydligt.

Ljusäkta pigment - se avsnitten "pigment" och "NCS" under katalogen "Färginformation".

Vill man jämna ut underhållsintervallerna, eller bara fräscha upp en sida som mattats ner, kan man efter 5-6 år tvätta och olja in den aktuella fasaden med Kinesisk Träolja pigmenterad ton i ton med befintlig underliggande kulör. Detta återställer glansvärdet och förlänger intervallen med ett par år.

Man bör dock tänka på att en sådan behandling stoppar, eller åtminstone fördröjer, linoljefärgens nedbrytning så att färgfilmen fortsätter att hårdna utan att minska i skikttjocklek. Detta kan påverka hållbarheten på sikt eftersom man då får tjockare, hårdare skikt som lättare spjälkar.

En annan nackdel med oljning på ytan är att det lätt blir för fett, vilket resulterar i att mycket vatten samlas och eftersom vatten både löser upp befintlig smuts och drar åt sig mer, riskerar man att den oljade ytan blir kraftigt smutsad.

Att använda ren linolja utan pigment som ibland rekommenderas ger en mycket kortvarig effekt. Linoljan blir huvudsakligen liggande på ytan och kommer snabbt att brytas ned av UV-ljuset.

Ända fram till 30-talet användes huvudsakligen hyvlat, tätvuxet furukärnvirke till klädselbräda.

Detta virke var så "fett" p.g.a. det höga kåd-/hartsinnehållet, att man ofta väntade några år med att måla det nybyggda huset för att träytan skulle lakas ur, så att man fick ett bättre fäste för färgen. Grunderingen under denna tid bestod ofta av en blandning av linolja och guldocker som dels gav huset en trägul färg eftersom det annars grånade och dels gjorde att huset blev mörkare och tog upp mer värme vilket lockade fram kådan.

Utanför städerna var detta betydligt ovanligare och där fick träet gråna utan att man lade ned möda på att stoppa den processen. Idag används huvudsakligen snabbvuxen, finsågad gran som är betydligt porösare än den gamla kärnfuran.

Detta virke har inte det gamla virkets formstabilitet eller vattenavvisningsförmåga eftersom det är ganska fritt från hartser och kåda och behöver därför en helt annan grundbehandling för att kunna anses vara tillräckligt skyddat.

WIBO FÄRG AB har utnyttjat de gamla kunskaperna och erfarenheterna för hur man skall behandla virke och har tagit fram en linoljegrund som kan anpassas till olika virkesslag, så att man uppnår ett maximalt skydd för träet och ett gott underlag för fortsatt målning.