OLIKA TRÄSLAG SOM MÅLNINGSUNDERLAG

Sverige är ett land med god tillgång på skog varför trä har varit ett naturligt val vid byggande av hus, uppvärmning och framställning av olika produkter och saker för vår överlevnad.

Man har levt både i, på och av skogen.

I början på 1900-talet började man överge den hyvlade furupanelen till förmån för finsågad gran. Huvudanledningen till detta var att sågtekniken hade utvecklats mycket och man hade kompletterat klingsågning med de mycket effektivare band- och ramsågarna. Såghastigheten mångdubblades och utbytet blev större, och vid bandsågning slapp man dessutom att hyvla fasadbrädorna eftersom sågningen gav en finare yta än klingsågen gjort.

Dessutom fick man problem att såga kärnvirke eftersom den högre såghastigheten skapade friktion som smälter kådan i det kådrika virket vilket gör att hartserna avsätter sig på verktygen.

Idag klagas det på att det inte finns någon tillgång på kådrik fur i handeln och man hör ofta förklaringen att den dåliga tillgången på sådan i våra skogar skulle vara anledningen till det minskade utbudet. I själva verket har vi en god potential med kärnrik fur, men på grund av att sågverken idag inte är förtjusta i att hantera den är det bara vissa sågverk som arbetar med fur.

Det vanligaste valet av virke till klädselbrädor idag är en finsågad granbräda i klass B.

Länk till "Att välja trä"-pdf om virkesklasser

När man monterar en finsågad lockpanel är det viktigt att man sorterat ut under- och överbräda så att panelen "går ihop" om/när brädorna kupar sig.

Det är också viktigt att de små stickorna efter sågningen på brädans utsida ligger åt rätt håll så att regnvattnet rinner av och inte bromsas. Framförallt för att dessa ytor annars kommer att samla smuts och se skäckiga ut på väldigt kort tid.

En liggande panel innebär alltid att regnvattnet kommer att rinna tvärs mot fibrerna. Detta kommer ovillkorligen att innebära att smuts och nedfall bromsas upp och samlas på ett helt annat sätt än när regnvattnet rinner i fiberriktningen.

Om man vill montera en sådan panel bör man se till att den är så släthyvlad och jämn som möjligt och att man använder en färg som "bygger" och skapar en vattenavvisande yta som går att tvätta ren.

En sågad yta kommer - åtminstone inom tätbebyggda områden - att bli väldigt svår att hålla ren.

Använder man ädelträ bör man kanske överväga att efter oljning även bygga upp en slät yta med en bra oljefernissa.

Det är idag i princip standard att kapa ändträet i 45° vinkel för att skapa en "droppnäsa" så att vattnet inte sugs upp lika mycket i ändträet som när det är plant.

Det är också standard att behandla ändträet med en olja eller grundfärg för att minska insugningen.

Men att låta ändträet stå under längre tid i olja är inte att rekommendera. Dels upphävs oftast den största delen av kapillärsugning inom de första 10 minuterna (naturligtvis beroende på oljans/oljeblandningens torrhalt och kvalité!), varför längre tid än så blir överflödig. Risken är istället att om man använder en tillräckligt fet olja för att mätta träet (lösningsmedel mättar för stunden - men det avdunstar!) blir även yttersidan för fet vilket kan leda till att färgen släpper och flagnar av. Vattenbelastningen är ju störst längst ned på panelen.

Det skiljer också på olika virkesslag och det är först och främst gran som behöver noggrann ändträbehandling. Granen tar upp nästan 20 ggr så mycket vatten i ändträet som furan vilket gör att gran är mindre lämplig om man vill montera dropplister. Man måste lämna åtminstone 0,5-1 cm luft mellan ändträet och dropplisten, annars kommer kapillärkraften att göra så att fukten dras upp i träet, träet sväller, spricker och om det är oljebaserad färg kan den komma att släppa både 1 och 2 dm upp på brädan.

Furan har inte kapillärerna vertikalt i träet på samma sätt som granen, och om man missar ändträbehandlingen flagnar färgen oftast bara någon centimeter upp på brädan.

Vattentransporten i träd sker genom ett sinnrikt system av döda celler, kapillär-sugning, backventiler och ett undertryck som skapas av avdunstningen från bladen.

När bladen tar upp koldioxid ur luften för att använda det till fotosyntesen avgår det samtidigt en massa vatten ur porerna på bladet. Detta skapar ett enormt undertryck som sätter igång kapillärkraften i träets celler. Ju mer värme/solstrålning, desto mer avdunstning som ger ett större undertryck och en snabbare vattentransport.

Kapillärkraften kan dock på grund av tyngdkraften aldrig skapa en vattenpelare på över 10 meter, men träd kan ju bli mycket högre och har löst problemet genom att "seriekoppla" mängder med celler som bara är några millimeter långa. I cellväggarna finns det membran/öppningar som reagerar på över-/undertryck och därför fungerar som backventiler - vattnet kan därför aldrig rinna "baklänges" i träet.

Jag vet inte om detta var känt redan på 1800-talet, men det finns flera böcker om hur man bygger t.ex. lantgårdar där man rekommenderar att när man bygger staket eller stängsel alltid skall se till att toppändan grävs ned i marken eftersom det då tar mycket längre tid för träet att ta skada!

I samma böcker finns också rekommendationer om att man vid uppsättning av en lockpanel skall se till att ytterbrädan är vänd med toppen nedåt.

GRAN

Granen (Picea abies) är Sveriges vanligaste träd och det växer från norra Skåne upp över hela landet. Den största andelen granskog finns i Kronobergs län.

Den trivs bäst på fuktig och näringsrik mark och föredrar skugga. Ett fullvuxet träd blir ca. 25-35 meter högt. Det går inte att se någon skillnad mellan splint och kärna när träet är torkat, men när det är nyfällt syns det mycket tydligt på grund av vattenupptagningen och kärnan blir då mycket ljusare.

Gran används förutom som klädselbräda till massaved, reglar, limträbalkar, stängsel, möbler, spånskivor, tidningspapper och som granfaner på plywood.

Gran av hög och jämn kvalité används även vid tillverkning av stränginstrument.

Eftersom de flesta kapillärer går vertikalt i granstammen får granbrädan en nästan 20 ggr. högre vattenupptagningsförmåga i ändträet än t.ex. furan.

Vid undersökningar av rötskadefrekvens i virke har det visat sig att granbrädor nästan uteslutande rötar 1-2 dm. upp i ändträet, medan rötskador "mitt på" brädan är väldigt ovanliga.

Det är därför mycket viktigt att snedkapa ändträet på fasadbrädor i 45 vinkel så att vattnet som rinner ned från brädan inte "hänger" sig i underkant på brädan och kan sugas upp i träet, utan istället droppar av från kanten.

Det är också viktigt att grunda ändträet med en fet oljegrund så att man mättar träet och på så sätt förhindrar vattenupptagning. Var dock noga med att dra av eventuellt överskott från flatsidan eftersom det annars kan bli för fett där och färgen flagar av. Detta är speciellt viktigt att tänka på om man låter ändträet stå i en hink med olja under en längre stund för att det skall bli mättat.

Det vanligaste idag är att brädan har en finsågad ovansida och att kanterna är hyvlade. P.g.a. att virket oftast är väldigt glesvuxet och kådfattigt måste man ha en fet grundfärg för att mätta träet.

Däremot skall man vara noga med att dra av överskottet från de hyvlade kanterna eftersom den hyvlade ytan inte vill ta upp någon olja.

Detta gäller även läkten om man monterar en vanlig sågad fyrkantsläkt.

Om man monterar en "hattläkt" är den ofta tillverkad i gran som man hyvlat till önskad profil. När man hyvlar dessa bildas både tryck- och friktionsvärme som smälter hartserna i träet och man får en yta som blir mycket tät.

När man skall grunda "hattläkt" är det därför viktigt att man använder en mager linoljegrund eftersom ytan annars lätt blir för fet, och färgen därför gärna vill krackelera där.

Detta gäller generellt för all hyvlad gran och man skall alltså även se upp med pärlspont, fasspont (den hyvlade kanten) och snickerier etc. om det tillverkas i gran.

Med den logistik som är idag på grund av den uppdrivna byggtakten, har gran-brädorna som kommer till arbetsplatsen oftast inte lagrats tillräckligt länge.

Detta får till konsekvens att eventuell krympning sker efter att dom satts upp, samt att det är stor risk för kådblödningar det närmaste året efter montering.

Se därför alltid till att göra de två första behandlingarna (grundning, mellanstrykning i kulör) innan virket monteras för att undvika att huset ser randigt ut på grund av friställena som blir när virket krymper.

Om panelen målas i en mörk nyans som tar upp mycket värme kan det vara idé att avvakta med sista strykningen något år eller två för att kådan skall ha blött färdigt innan man slutstryker.

Eftersom granen på grund av sitt generellt lägre innehåll av hartser mörkergulnar mycket mindre än furan, är det gran panel man bör använda inomhus om panel skall vara "obehandlad" eller bara svagt vitlaserad.

TALL - FURA

Tallen (Pinus silvestris) är efter granen vårt näst vanligaste träd i Sverige. Precis som granen förekommer det från norra Skåne upp över hela landet. De största förekomsterna är dock i Norrbotten och på Gotland. När tallen sågas upp byter den handelsnamn till fura.

Furan används till massaved, impregnerat altanvirke, dörrar, fönster, lister, båtar och möbler.

Furan tar upp vatten i den yttre delen av stammen närmast barken, och har därför nästan alla kapillärer horisontellt in i träet. Den bildar hartser i centrum på stammen som gör virket hårt och mättat varför det därför kallas för kärnved. Hartsbildningen och mängden harts påverkas av ålder, geografisk växtplats, klimat, skador etc. Eftersom kärnvirket är mättat med hartser kan det inte ta upp något vatten och kan följaktligen inte heller röta.

Vid grundning av furuvirke får man skilja på det kådrika, feta kärnvirket och på den porösa, magra splintveden.

Kärnvirke känns igen på att årsringarna sitter mycket tätt och träet har en brun-röd ton.

Kärnvirke är idag inte speciellt vanligt förekommande. I de fall det överhuvudtaget förekommer är det nästan uteslutande i fönstervirke från mindre snickerifabriker eller som enstaka hyvlade brädor till dekorationssnickerier.

Om kärnvirke används, vid t.ex. tillverkning av fönsterbågar, är det mycket viktigt att virket före användande har lagrats på ett tillbörligt sätt.

Enligt de bestämmelser som finns för virkesindustrin vad gäller fura med ett högre hartsinnehåll än standard , skall sådant virke lagras inomhus i minst 1-2 år innan det får användas.

Det har visat sig att sådant virke - trots sin tätvuxenhet och stora hartsinnehåll, kan vara kraftigt sugande om det används när det är färskt. Detta beror förmodligen på att terpenerna som håller hartserna mjuka inte hunnit avdunsta, och hartserna har därför inte hunnit härda och täppa till träet.

Dessutom får man problem med kådgenomslag och spänningssprickor i träet om det är för färskt.

När man skall grundera sådant trä måste grundfärgen vara mycket mager och påföras tunt. I vissa fall kan det t.o.m. bli nödvändigt att späda grundfärgen med Balsamterpentin för att få fäste för grundfärgen i det feta träet.

Halvoljning som de flesta har hört talas om i samband med linoljegrundning förekom företrädesvis när man skulle grunda fönsterbågar eller båtskrov där man använt fet kärnfura. Spädningen med balsamterpentin gjordes för att få fäste i det feta underlaget - inte för att oljan skulle tränga ned djupare i träet som många tror.

I de fall man har tänkt att slutkulören skall bli vit (eller mycket ljus) och man skall måla på kärnvirke bör man överväga att ersätta grundfärgen med en extra mellanstrykning. Eftersom vit linoljefärg blir hårdare än mörk skapas det spänningar i färgfilmen efterhand som färgen hårdnar. Är underlaget då för fett vill färgen gärna krackelera och spricka upp i ett finmaskigt rutmönster. Om man använder en mellanstrykningsfärg är den ju väldigt mager och man eliminerar risken för sprickbildning samtidigt som man undviker att fördärva linoljan med lösningsmedel.

Hyvlad splintfura är mycket poröst och tar i de flesta fall upp mycket olja varför man bör grunda den med en fet linoljegrund.

Hyvlad splintfura är inte så vanligt förekommande som fasadklädsel utomhus, men används frekvent inomhus till lister och snickerier. Utvändigt kan den förekomma som fönsterfoder, samt till allt tryckimpregnerat trallvirke.

Sågad fura förekommer idag huvudsakligen till konstruktionsvirke. Detta virke är ofta väl skyddat och målas vanligtvis inte.

I de fall man behöver måla detta virke gäller anvisningarna för splintfura ovan.

Fura rötar väldigt sällan i ändträet men kan om det skadas och spricker mycket väl röta vid en spik eller skruvhål.

ÖVRIGA TRÄMATERIAL

EK

Ek (Skogsek - Quercus robur, Bergek - Quercus petraea) växer huvudsakligen i södra Sverige med den största förekomsten i Kalmar och Skåne län. De bästa kvalitéerna finns i Mälardalen, Blekinge och södra Kalmar län. Ek är mycket motståndskraftigt mot röta och har därför använt mycket vid båttillverkning eller konstruktioner som är utsatta för mycket fukt. Eftersom eken har ansetts vara ett exklusivt träslag har både möbler, paneler och golv tillverkats av ek.

Den mesta eken som förekommer vid byggnation idag är dock Amerikansk vitek.

Ek förekommer i ett flertal olika kvalitéer på marknaden, men dom bättre kvalitéerna har det gemensamt att de har en mycket tät yta som inte tillåter oljan i grunderingen att väta in. Beroende på hur det sågas kan det dock bli ytor som fläckvis är kraftigt sugande.

Ändträet kan ha extremt stora rektangulära poröppningar i sämre kvalitéer.

Ek används i princip inte till fasadklädsel, utan förekommer nästan enbart som material i snickerier (fönster, dörrar, handledare etc.).

Skall man övermåla ek med täckande linoljefärg är det viktigt att få ett gott fäste i underlaget vilket gör att man lämpligen utesluter grunderingen och ersätter den med en extra mellanstrykning - eventuellt spädd med någon del balsamterpentin.

Man bör dock vara noga med att mätta ändträet med grundfärg/-olja och enbart använda ek av en tätvuxen kvalité utomhus eftersom de stora kapillärerna kan skapa daggpunkter för fukten, vilket gör att träet sväller och färgen flagar .

Skall eken enbart oljas bör den ha lagrats i minst 4-5 år så att syrorna i eken får en chans att neutraliseras, detta gör att den inte svartnar på samma sätt som färsk ek gör i kontakt med UV-ljuset.

Är man ändock tvungen att använda "färsk" ek bör oljan tillsättas någon del pigment för att motverka att eken svartnar.

Tänk på att när man vid renoveringsmålning tvättar ytan inte använder någon form av soda eftersom den missfärgar eken. Sodan reagerar med garvsyran i eken och gör den svart.

TEAK, LÄRK

Precis som eken förekommer teak (Tectona grandis) huvudsakligen i snickerier. Lärken (Larix decidua) däremot har blivit betydligt vanligare de senaste åren som ett hållbart, miljövänligt alternativ till framförallt tryckimpregnerat virke i bullerplank o.dyl.

Danska Träforskningsinstitutet anger t.ex. att dansk lärk har en beräknad livslängd utomhus, obehandlad, på ca. 50-80 år.

Båda dessa träslag är "feta" och har därmed ett inbyggt skydd mot nedbrytning och röta och behöver därför inte målas för att klara utomhusklimatet.

Teaken är utrotningshotad och håller på att ersättas med diverse andra odlade hårda träslag varför målning av denna förmodligen inte kommer att vara aktuell i en framtid.

Lärken däremot kommer förmodligen att ta en större marknadsandel när priserna sjunkit och man mer generellt fått upp ögonen för dess goda egenskaper som fasadpanel eller konstruktionsvirke.

Precis som eken förekommer lärken i flera olika kvalitéer och grundbehandlingen måste anpassas efter detta.

Generellt kan man dock utgå ifrån att man behandlar den på samma sätt som furan.

TRÄFIBERSKIVOR

Det är inte ovanligt idag att man använder olika sorters träfiberskivor både inne och utomhus - framförallt i olika dekorationssammanhang som t.ex. släta ytor under fönster eller som dörrspeglar.

Precis som allt annat trämaterial utomhus måste ytan mättas för att vara skyddad från fukt och vatten.

I de flesta fall kan man räkna med att skivan suger åt sig ganska mycket olja, varför en fetare grundfärg är att föredra i de flesta fall.

Vad man bör vara uppmärksam på är om skivan utgörs av svarvad granply eftersom den spricker upp i tunna små sprickor p.g.a. spänningarna i träet när det rätas ut.

Vill man lyckas med målning på sådant underlag måste man vänta tills träet torkat ut och sprickorna bildats. Först därefter kan man måla med täckande färg utan att få problem med sprickbildning i färgen.

Skall skivan användas utomhus och den fortfarande är färsk, oljas träet för att skydda det mot vatten och sedan låter man den stå över t.ex. en vinter innan den målas för att den skall hinna torka ut och sprickorna uppstå.

Vill man ha en jämnare yta går det utmärkt att bredspackla hela ytan som skall målas med ett oljespackel efter grundningen.

Skall skivan vara utomhus bör man dock se till att spacklingen görs i ett tunt skikt så att den bara fyller upp sprickorna - tjocka spackelskikt utomhus håller inte på sikt.

Vid målning inomhus av träfiberskivor med snickerifärg bör man alltid lägga ett tunt lager oljespackel för att göra insugningen jämn. Alternativt stryka på ett extra lager slipstrykningsfärg.

Vid målning med emulsionsfärger skall skivan alltid grundas med en oljegrund innan den vattenburna färgen påförs.