Aröds ind.väg 17-19
422 43 H.Backa
tel 031-238260
mail: info@wibofarg.se

linoljefärg

Att försköna och dekorera sina hem, saker och sin omgivning med färg har man sysslat med sedan stenåldern. Man har ur naturen plockat sådant som har haft en vacker färg och bundit fast det mot föremålet man velat försköna genom att använda något som klibbar och fäster det färgande materialet mot denna yta.

I princip har allt som torkar fast använts så som djurfett, honung, ägg, kåda/olika växtsafter, etc.

Linoljan har i dessa sammanhang varit känd och använd i flera 1 000 år innan vår tideräknings början.

Målade ytor var något exklusivt och inget som förekom i enklare bostäder utan var förbehållet de rika och mäktiga eller sakrala byggnader för att hylla gudarna.

I en värld där bara ett fåtal kunde läsa och skriva gav den målade bilden en möjlighet att berätta något som alla kunde förstå.



Under renässansen när bl.a. kyrkans rikedomar ökade till enorma proportioner utvecklades också hantverksyrken som producerade lyxartiklar, vilket även gjorde att det dekorativa måleriet fick en uppgång. Kvalitén och yrkeskunnandet ökade och man upptäckte t.ex. att det gick att måla in djup i bilderna - perspektivmålning. Fram till dess hade man huvudsakligen använt olika temperatekniker, men för att skapa djup i bilderna fungerade pigment rivna i linolja bäst.

Linolja som bindemedel skulle sedan vara ett av de dominerande bindemedlen ända fram till 1950- talet - i nästan 500 år alltså!

Det är dock under industrialismen på 1800-talet som måleriyrket utvecklas mest - mycket beroende på att de naturvetenskapliga landvinningarna som ger många nya komponenter och som förklarar orsakssammanhang. Det resonemang jag för nedan om hur man bygger upp en fungerande linoljefärgsfilm har jag i första hand hämtat från hur man arbetade med linoljefärger och de ideal och kvalitetskrav man hade under andra halvan av 1800-talet och första halvan av 1900-talet och sedan omvandlat det med hänsyn till dagens material och byggnader.

linoljans egenskaper

Linolja finns och har funnits i mängder av kvalitéer - dels beroende på växtplats och väderpåverkan, men även beroende på hur den har hanterats och bearbetats.

De samstämmiga berättelserna från gamla målare om hur deras fäder eller farfäder luktade, smakade och noggrant undersökte varje fat linolja som beställ-des hem till måleriverkstaden, visar ju att kvalitéerna förmodligen varierade högst betänkligt.



Det man dock alltid letade efter var oljor som renats och kokats på ett sådant sätt att dessa fick goda filmbildande egenskaper. Orena eller missfärgade produkter accepterades inte och sändes alltid tillbaka till oljeslageriet eller kokeriet.

En annan uppgift som alltid kommer upp är att man på verkstaden alltid hade linoljor på lagring för att användas till finare arbeten.

Linoljan var högt skattad inom yrkesmåleriet eftersom den har ett antal egenskaper som gör den till ett utmärkt bindemedel i färg.

Dels skiljer den sig mot andra växtoljor för att den torkar och bildar film genom att ta upp syre ur luften (oxidation), en egenskap som kraftigt förbättras om oljan kokas.

Oljan har mycket goda vätande egenskaper (även som kokt!) vilket gör att den penetrerar in i porösa ytor och upphäver ev. kapillarkraft så att man får vattenavvisande, formstabila ytor att måla på.

Den är också mycket elastisk och blir inte alls så hård som t.ex. alkydbaserade färgfilmer.

Som färg bildar den en mycket vattenavvisande yta som håller underlaget torrt.

Linoljan eroderar i kontakt med väder och vind och bryts sakta ned vilket gör att man inte bygger upp tjocka skikt som flagnar på sikt.

hantverket

När det gällde att tillverka färg av oljan hängde mycket på målarens kompetens och erfarenhet, på var i landet man befann sig - stad/landsbygd, samt vilken tillgång på råvaror man hade.

Lärlingsutbildningen var långt in på 1940-talet 5-årig och man gick direkt in i verksamheten på heltid. Ville man läsa några akademiska ämnen fick det ske på fritiden - om man hade någon!

Min far gick i lära på 30-talet och under de första 4 åren målade han i princip ingenting utan fick "bara" mala pigment, blanda färg och spackel, koka lim och klister, göra rent verktyg och burkar, samt ansvara för att rätt material drogs ut till arbetsplatsen på dragkärran. Det var först sista året som lärling som han fick vara med och måla på arbetsplatserna.



Det här systemet gjorde ju att man blev van och känd med råvarorna och hur dessa skulle hanteras och blandas.

Precis som alla andra hantverksyrken gällde det sedan att jobba med så mycket olika saker som möjligt så att man samlade på sig erfarenheter som hjälpte en att göra rätt utifrån givna förutsättningar.

Man brukar säga att efter lärlingstiden tog det ytterligare 10-15 år av misstag innan man viste vad man sysslade med.



Att erfarenheten spelade en stor roll för hur man arbetade och löste problem på olika sätt visade sig tydligt för mig när jag dels lyssnade på min far när han berättade hur han arbetade i stan, och dels kunde jämföra det med vad Målarmästare Eskil Johansson i Kode kunde berätta.

Min far arbetade i Göteborg där väldigt mycket arbete gjordes på både trä- och putsade hus i stadskärnan, men även mycket måleriarbete utfördes på varven under denna period. Målar-Eskil som var jämngammal med min far arbetade i Bohuslän på sin fars målarfirma och reste runt på olika gårdar och kyrkor på landsbygden där man utförde måleriarbeten. Detta var i princip två helt olika världar som trots att man hade tillgång till ungefär samma råvaror och kvalitéer under samma tidsepok tänkte och resonerade på helt olika sätt.

Detta var två personer som arbetat geografiskt bara 5 mil ifrån varandra. Tänk då Sverige som är 157 mil långt med 8 klimatzoner!

Linoljans basegenskaper är dock i stort sett samma varför vissa standardiseringar kan göras och har gjorts. Hantverkets bok Måleri utkom i ett antal utgåvor från slutet på 20-talet fram till 50-talet och är ett försök från branschen att dels öka den tekniska kunskapen om råvaror och deras egenskaper, men även ett försök att standardisera olika behandlingar för olika underlag så att man kunde prissätta arbetena på ett konkurrensriktigt sätt.

Trots böckernas tekniska omfattning finns dock inga recept vilket naturligtvis beror på att färgerna byggdes "på plats" efter de specifika förutsättningar som var, och med de råvaror som stod till buds.

Recepten var ofta "hemliga" och man värnade sina egna eftersom dessa ofta tagit tid att jobba fram. Mäster okulärbesiktigade ofta jobbet själv och beordrade hur man skulle måla, och även om lärlingen fick blanda till färgen satte ofta mäster till någon hemlig ingrediens på slutet som naturligtvis var det som betydde mest för slutresultatet.

Linoljefärg är en hantverksprodukt som går/skall objektsanpassas och det finns inget recept som är mer "äkta" än något annat under förutsättning att det är gjort av en yrkeskunnig målare för ett visst ändamål. En linoljefärg från 1872 är inte mer "äkta" än en från 1972 om dessa kriterier varit uppfyllda.

att bygga en linoljefärg

Linoljefärgens styrka är att den kan skräddarsys efter vad den skall användas till. Detta gjordes förr av målaren på plats och ingick i ordinarie arbete.

Idag ställs inga krav på att en målare skall kunna blanda till en färg över huvud taget (inte ens till K- märkta hus!), varför denna kunskap i stort sett är utdöd inom yrkeskåren. Dessutom finns det inga moderna färger som skall anpassas efter olika underlag - samma färg fungerar i Karesuando och Skanör (?!) - varför behovet att kunna inte heller uppstår.

Men att bygga en linoljefärg efter underlaget kräver egentligen bara att man känner till hur den fungerar och anpassar blandningen efter vad man skall göra.

Nedan följer ett basrecept som kan användas som utgångspunkt för att bygga linoljebaserade färgfilmer med olika egenskaper.



För att tillverka linoljefärg behövs följande råvaror;

Kokt linolja Ju högre kvalité desto bättre slutresultat. Minst kokt till kokpunkten 285°C.

Titandioxid Vitt täckande pigment. Använd en rutil kvalité.

Zinkvitt Zinkoxiden har ingen bra täckförmåga utan tillsätts för att kemiskt påverka linoljan så att den bildar en stark färgfilm (bildar zinktvålar). Använd i första hand Rött Sigill och i andra hand Vitt Sigill.

Krita Kritan tillsätts för att färgen inte skall bli för blaskig och för att packa den på rätt sätt så filmen inte spricker. Använd Sjöhästens krita eller någon annan sort som säljs osiktad.



Fördelningen bör receptmässigt vara:



Linolja 40 vikt- %

TiO2 15 vikt- %

Zn 25 vikt- %

Krita 20 vikt- %

Omräknat i liter eller Kg blir det på 1 liter/1,55 Kg. färdig färg;



Linolja 6,5 dl

TiO2 240 gr.

Zn 400 gr.

Krita 300 gr

Det är viktigt att oljan får väta in i pigmenten samt att oljan och pigmenten rivs ihop på ett bra sätt för bästa täckning. Ett bra sätt att klara detta är en rivskiva på t.ex. en borrmaskin som slår sönder och finfördelar pigmenten i oljan.

Under förutsättning att rivskivan är rätt utformad är varvtalet och tiden viktiga parametrar. Vid 600 rpm bör färgen köras i minst 2 timmar.

Det går naturligtvis också att blanda för hand, men det kräver då att pigmenten är finmalda innan dom ströas ned i oljan.

Låt färgen stå över natten så att oljan hinner väta alla pigmentkornen.

Färgen silas genom en finmaskig sil och är därefter klar att användas.



Denna färg lämpar sig som första och andra strykning på ickesugande underlag innan färdigstrykning, eller som mellanstrykning på grundat virke.



Har man porösa underlag blandas basen med lika delar kokt linolja (testa!) så att man mättar träet.



Efter grundning och mellanstrykning kan basen blandas med 5-10 vikt- % (helst lösningsmedelsfri!) standolja, hartsolja eller linoljefernissa till färdigfärg.

Om den innehåller lösningsmedel skall man bara räkna de 5-10 % på torrhalten på oljedelen eftersom lösningsmedlet avdunstar och inte finns kvar efter tork.

nyansering

Om man vill pigmentera färgen i olika nyanser mal man önskat torrpigment fuktat med lite vatten. Man kan inte mala för kort tid - ju mer man mal desto bättre täcker färgen!

Sedan låter man vattnet dunsta så pigmentet är torrt och blandar det noggrant med lika viktdelar linolja; t.ex. 100 gr pigment + 100 gr linolja.

Orkar man inte mala pigmenten kan man köpa oljebaserad konstnärsfärg på tub och blanda ut pastan med linolja till färgkonsistens som man sedan droppar i färgen.



Om man vill göra mörka fulltonsfärger byter man ut titandioxiden mot det pigment man önskar istället redan när man river basen. Man bör då halvera mängden krita och ersätta den med pigmentet istället. Om man har för stor del krita och den fäller ut tappar kulören ton och ser blaskig ut.

att tänka på

Färgblandningen ovan bör användas "dagsfärsk" eftersom den inte är byggd för att lagras längre tid. När man industriellt tillverkar linoljefärg i större satser måste man ta med i beräkningen att delar av färgsatsen kan bli stående längre tid och den skall då fortfarande gå att använda utan alltför mycket bottensats etc.



Receptet ovan kan varieras i oändlighet med olika blandningar av oljor, pigment eller fyllnadsmedel beroende på vad man vill uppnå, men under förutsättning att råvarorna är av god kvalité fungerar detta basrecept som utgångspunkt för de flesta ändamål.



Linoljefärgen ovan innehåller inget lösningsmedel och skall inte heller spädas med det. Färgen är byggd för att de olika skikten skall fästa i varandra utan problem eftersom man varierar mängden olja.

Lösningsmedlen lakar ur oljan och försämrar färgfilmens egenskaper vilket minskar livslängden.

Om man dessutom har en porös, sugande yta som man skall mätta kan man inte göra det med något som inte finns kvar efter tork! Om man tror att den färg man byggt är för mager så att den inte klarar att mätta träet, blir det ju inte mer kvar om man späder ut den med något som dunstar - späder man färgen med 30 % lösningsmedel minskar också mängden färg i träet med 30 % när den torkat!

Som alltid finns det ett undantag och det är om man har extremt feta eller hårdblanka ytor som av någon anledning inte kan tvättas eller slipas ned. För att få fäste i ett sådant underlag kan man tillsätta någon matsked med balsamterpentin/liter till färgen för att den skall nypa i underlaget.



Försök att "läsa" ytan innan målningen påbörjas så att man t.ex. inte står med en fet grundfärg på en ickesugande yta.

Det är generellt bättre att den färg man grundar och målar med är en aning för mager än tvärt om. Om man inte lyckas mätta träet syns det tydligt genom att det blir matta insugningsfläckar som man kan gå tillbaka och fläckbättra innan färdigstrykning.



Att tillverka färg enligt sättet ovan fungerar bra till mindre projekt, men blir väl tungrott om man skall göra "mycket" färg till stora ytor. Har man då inte heller full kontroll över råvarornas kvalité är det ju väl chansartat att ge sig på sådant som är svårt att måla om.



Kontakta oss för rådgivning om Du fortfarande känner Dig osäker!