Aröds ind.väg 17-19
422 43 H.Backa
tel 031-238260
mail: info@wibofarg.se

linet och linoljefärgens historia

kort historik

Att måla och dekorera sina hus och boningar med färg eller motiv har följt och fascinerat människan sedan urminnes tider. De äldsta exempel man funnit på detta ligger 15 000 – 20 000 år tillbaka i tiden i form av svåråtkomliga grottmålningar som förmodligen haft någon form av "religiös" betydelse, antingen som en "moder natur" dyrkan eller för att underlätta jakten. Om detta kan vi dock enbart spekulera.

Den färgskala man använde gick i bruna, röda och gula toner och färgerna bestod ofta av djurfett blandat med jordpigment. D.v.s. kulörta pigment sammanhållna av ett bindemedel.

Detta sätt att fästa/ändra kulör på ett underlag har inte ändrat sig särskilt mycket genom årtusendena, även om materialen som används idag är annorlunda. Detta innebär att "färg" är en av mänsklighetens äldsta uppfinningar. Linolja har i dessa sammanhang gamla anor eftersom linet är en mycket gammal kulturväxt.

De första bevisen på att linfröet använts till föda finner man i lämningar runt medelhavet som är över 9 000 år gamla och bruket att framställa kläder och textilier av linfiber kan dateras 6 000 år tillbaka i tiden i samma område.



Till Norden vandrade linet in från Sydeuropa under bronsåldern (1500-500 f.Kr.).

Avbildningar av linfällt har hittats i över 4 000 år gamla egyptiska gravar, vilket torde bevisa vilken status man ansåg att linet hade som odlingsgröda, och bl.a. var mumiernas lindor vävda av lin.



Även om man kan bevisa att egyptierna tidigt kände till linoljans egenskaper som bindemedel, tycks den inte ha varit speciellt använd som sådan, kanske beroende på att linoljan inte fungerade så bra ihop med de mineraliska underlag man generellt använde för dekorationsmålning. Det egentliga genombrottet för linolja som bindemedel kom under renässansen på 1400-talet när de nederländska bröderna van Eyck gick ifrån den tidigare använda temperatekniken och utvecklade en blandteknik av olje- och temperamålning. Oljefärgsteknikens djup och lyskraft passade bättre till det tredimensionella måleri som man just upptäckt och slog snabbt igenom i Europa. Mästare som Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael förfinade tekniken.



Här i Norden finns väldigt lite bevarat från tiden före Kristendomen, men man kan med fog anta att handelskontakterna med framförallt österlandet, som var vitt utbredda redan på 600 - 700-talet, påverkade och inspirerade dåtidens människor.

I och med kristendomens genomslag på 1 000-talet vandrade munkar och präster från Europa upp för att kristna hedningarna i norden och tog då samtidigt med sig dåtidens dekorationsidéer från Sydeuropa.

I de tidigaste bevarade kyrkorna från 1100-talet finns en tydlig påverkan från t.ex. Tyskland, Frankrike och Ryssland.

I Sverige användes tidigt tjära som träskyddsmedel utvändigt för att t.ex. skydda timmerknutarna och vindskivorna - ibland med tillsatts av rödfärgspigment eller kimrök. Under 1600-talet blev det vanligt att man rödfärgade kyrkor och finare herrgårdar för att markera välstånd och klasskillnad.

I slutet av samma århundrade beslutades det från kungligt håll att alla gråa hus i städer skulle rödfärgas för att höja statusen på svenska samhällen. Oftast målades då enbart gatufasaden medan innergårdarna förblev obehandlade.



Även om linoljefärg använts tidigt för dekorationsmåleri och för att skydda slitytor inomhus, var det inte förrän i mitten/slutet av 1700-talet som den slog igenom som utomhusfärg.

Återigen var det de välbesuttna som ville skilja ut sig från mängden. Man lät sig inspireras av de ljusa kalkade eller putsade stenhusen i Sydeuropa vars färgskala lätt kunde tas fram i linoljefärg.

Detta i kombination med att byggnadsstilen ändrades och man började panela sina hus för att få slätare ytor, gjorde att linoljefärgsmålning tog över som vanligaste färgbehandling.



I början av 1800-talet hade linoljefärgen i princip helt tagit över i stadsbebyggelse medan rödfärgning förblev vanligt förekommande på landsbygden. Men även där började linoljefärgen användas utomhus till snickerier såsom fönster, dörrar, vindskivor etc.

Notera att det i första hand var bättre bemedlade bönder, prästgårdar eller tjänstebostäder av olika sorter som målades - de flesta backstugor och torp där vanligt fattigt folk bodde var ofta omålade långt in på 1900-talet!



Det invändiga dekorationsmåleriet utvecklades också starkt under denna tid i konkurrens med industrialiseringen och dekorationsmålarna blev i princip en egen yrkeskår med långt drivna kunskaper i perspektivmålning, "Trompe l´oiel", träådring, marmorering etc.



Denna konstform nådde sin höjdpunkt under slutet av 1800-talet, och det berättas att den kände och mycket skicklige engelske ådraren/marmoreraren Thomas Kershaw under en utställning i Paris på 1880-talet blev mer eller mindre utslängd och anklagad för att fuska genom att ställa ut "äkta" marmor och träslag när han förevisade sitt måleri!



Linoljefärg (jämte Falu rödfärg) var det helt dominerande målningssystemet ända fram till början/mitten av 1930-talet då hartsolja pga. ransoneringar under andra världskriget ersatte linolja som bindemedel. Hartsoljefabriker växte upp på flera håll och trots att många målare ansåg att färgkvalitén blev kraftigt lidande om man använde hartsoljan hade den kommit för att stanna.

Hartsoljan, eller Alkyden som handelsnamnet är efter engelskans Alcohole och Anhydrid, är en syntetiskt framställd polymer som man får genom att upphetta t.ex. glycerin och ftalsyra vilket ger en hård, glasartad harts.

Den förste som lyckades framställa en sådan var den svenske kemisten Berzelius vilket han redovisar i en avhandling från 1847.

Någon praktisk användning vid färgtillverkning fick dock inte denna upptäckt förrän den amerikanske forskaren Kienle i slutet av 1920-talet kom på att koka med fettsyror från torkande oljor som t.ex. linolja, sojaolja, tallolja etc. vilket gjorde den lämplig som tillsatts i lackfärger.



Genombrottet för denna färgtyp kom efter andra världskriget när man genom modifiering kunde använda den som bindemedel i utomhusfärger. Alkydfärgen gav en jämnare, hårdare yta utan insugningsfläckar jämfört med linoljefärgen, men framförallt torkade den betydligt fortare vilket snabbt gjorde den populär - framförallt eftersom ackordet för målarna inte ändrades!



Den högt uppdrivna byggtakten under miljonprogramet på 60-talet främjade snabbtorkande färger. För att bli riktigt snabbtorkande användes lättflyktiga lösningsmedel som t.ex. Xylen som spädningsmedel, vilket fortfarande än idag är vanligt förekommande framförallt i slipgrunder vid t.ex. industriell fönstermålning.

Dålig kunskap och information om lösningsmedlens hälsorisker gjorde att man inte vare sig vädrade eller på annat sätt skyddade sig från dess påverkan.

Målarna som fram till 50-talet tillhört en yrkeskategori med förhållandevis få "yrkesskador", drabbades hårt av det ohämmade användandet av aromatiska lösningsmedel och många blev skadade för livet.

En ökad insikt och kunskap om lösningsmedlens skadeverkningar, samtidigt med en övergång till vattenbaserade färgtyper gjorde att man från fackligt håll började slåss för en "lösningsmedelsfri " arbetsmiljö.

År 1987 träffades ett avtal mellan berörda parter där man kom överens om att inga anställda målare skulle behöva acceptera att arbeta yrkesmässigt med lösningsmedel vid invändiga måleriarbeten.

RAÄ (Riksantikvarieämbetet) krävde dock att ett undantag gjordes för invändiga målningsarbeten på K-märkta hus, vilket man fick igenom - naturligtvis under förutsättning att arbetet kunde utföras på ett så betryggande sätt som möjligt för målarna.

Vid denna tidpunkt hade man inte haft tillgång till ren, lösningsmedelsfri linoljefärg sedan början på 60-talet, och all oljefärg som salufördes på marknaden var spädd med lacknafta vilket fick till följd att lösningsmedelsburen färg och (lin)oljefärg blev synonymt. Detta gjorde att Målarfacket drev kampanjer för att få linoljebaserade färger förbjudna inom yrkesmåleriet ända långt in mot slutet av 90-talet.



År 1989 släppte en Chalmersforskare en avhandling där han hade lyckats bevisa sambandet mellan vattenburen latexfärg och de under 80-talet mer och mer frekventa rötskadorna på utvändig träpanel.

"Plastfärgs"-skandalen var ett faktum.

De färgfabrikanter som tillverkade latexfärger hade under slutet på 70-talet och under hela 80-talet ohämmat marknadsfört latexfärgen som "en-gång- tjockt-färgen", d.v.s. enligt reklamen behövde man inte grunda träet före målning eftersom latexfärgen hade tillsatts olja och man kunde då genom en tjock strykning utföra både grundning och färdigstrykning på en gång!

Det här fungerade naturligtvis inte (vilket rötskadad panel för 100-tals miljoner vittnar om), men under den extremt expansiva byggperioden på framförallt 80-talet var detta ett argument som föll både målare och byggare i smaken varför det knappast framfördes några tvivel eller någon kritik.

För övrigt var det ju ingen som byggde för att äga, utan alla byggde för att sälja och tjäna snabba pengar på galopperande prisökningar, så frågan om framtida underhållskostnader stod inte på dagordningen.



Fördelen var att det i konsumentled drogs igång en offentlig debatt som resulterade i en önskan att de flesta fasader skulle grunderas med oljebaserade grunder före målning. Tack vare detta träffades en principöverenskommelse inom branschen 1992 att de vattenbaserade grundfärgerna som alla använt vid fabriks-grundering inte längre skulle räknas som godkänd grundfärg, utan enbart klassas som "transportskydd". Allt virke skulle därför platsgrundas för att få ett acceptabelt skydd.

När detta skrivs 25 år senare har, förutom att döpa om de vattenburna "fabriksgrunderna" till "transportskydd", dock nästan ingenting hänt vad gäller platsgrundning med oljegrund. På de flesta träbyggnader påförs färdigfärgen direkt på "transportskyddet" utan något som helst bottenskydd.

Färdigfärgerna består fortfarande till största delen av vattenbaserade färger - dels för att de två stora i Sverige dominerande färgkonglomeraten satsat stora pengar i maskinell utrustning och utveckling av dessa färgtyper, men även för att kunskapen om vad som är vad hos den stora allmänheten är generellt mycket dålig.

Den massmediala exponeringen och den inofficiella debatt som drogs igång, kanske i kombination med en kraftig lågkonjunktur där de som fortfarande hade möjlighet att investera i hus eller underhåll av desamma ville vara säkra på att få något hållbart, gjorde att man började blicka tillbaka mot det som man ansåg hade fungerat bra - "När farfar målade använde han linoljefärg och han hade aldrig problem vare sig med röta eller mögelangrepp!".



Under större delen av byggkrisen i början på 1990-talet dominerade tre väldigt starka trender - gammaldags, hantverk och miljö.

Ren linoljefärg som åter hade börjat tillverkas av flera mindre, specialiserade fabrikanter fick en renässans både i konsumentled och bland arkitekter och större beställare. Däremot mötte detta ett stort motstånd bland målarna eftersom man inte längre behärskade linoljefärgsmåleriet.

Trots att linoljefärgens återkomst motarbetats av både målarfacket och de större färgtillverkarna kan man idag se att den har återetablerat sig som ett alternativ till modernare oljefärgsvarianter.

Linoljefärg är ju tillsammans med Falu rödfärg förankrat i folksjälen som ur-svenskt, och att linoljefärg uppfattas som mycket positivt i de breda folklagren kan man bl.a. se på att de moderna oljefärger som fram till mitten på 90-talet såldes med argumentet att dom var alkydförstärkta, idag marknadsförs nästan uteslutande med argumentet att dom är linoljeförstärkta!



När detta nedtecknas har man sedan 10-15 år börjat lansera vattenburna oljefärger där man bytt ut lacknafta som lösningsmedel och ersatt det med vatten.

Dels har priset på råoljan gått upp kraftigt och ett fat ligger idag på 50-60 $/fat vilket gjort både lacknafta och latexbindemedel betydligt dyrare som råvaror än tidigare eftersom dessa är petroleumbaserade.

I latexfärgerna ersätter man plastbindemedlet med några delar alkydolja som är billigare och marknadsför detta som en "ny" färgteknologi för 2000-talet, och i oljefärgerna ersätter man lacknaftan med vatten (kranvatten kostar ju bara ett par öre/Kg på våra breddgrader!) eftersom man på detta sätt vill utnyttja den säljfördel det innebär att kunna säga att man tagit bort den miljöbelastande lacknaftan och ersatt den med vatten.

Vattenburna alkyder innehåller konserveringsmedel, biocider samt olika kemiska tillsatser för att den utspädda färgen skall fungera varför man kan ifrågasätta om miljövinsten verkligen är så stor jämfört med den som späds med petroleumprodukter.

Det återstår att se om dessa färger verkligen ger ett acceptabel skydd och livslängd åt det behandlade virket. Det är nämligen svårt att få oljan i grundfärgen att penetrera in i träet om man emulgerar den i vatten - framförallt hartsrik alkydolja, eftersom vatten har mycket större ytspänning än lacknafta.

Något som förmodligen kommer att påverka färgtillverkningen inom den perioden är EU´s nya miljölag REACH som börjar gälla i ett första steg 1/7 2007 och fullt ut år 2010.

Denna nya förordning lägger mycket större vikt vid vad som avgår och emitteras från kemiska produkter, samt lägger ett mycket större ansvar på kemiindustrin att dokumentera och registrera innehållet i produkterna.

Man har bl.a. velat införa en substitutsregel som innebär att man skall byta ut kemikalier mot mindre miljöbelastande alternativ om det finns.

Detta har använts flitigt av färgindustrin det sista året som försäljningsargument för att motivera varför man ersätter lacknafta med vatten.

Denna regel har dock inte fått genomslag ännu, så det återstår att se vad som kommer att gälla i framtiden.