Aröds ind.väg 17-19
422 43 H.Backa
tel 031-238260
mail: info@wibofarg.se

PIGMENT – KULÖRPIGMENT – OCKRA

GULA OCKROR

Ockrorna är de vanligast förekommande naturliga jordpigmenten i världen och finns i stort sett överallt.

Kemiskt består pigmentet av lerjord med naturligt vittrad järnhydroxid och mängden bestämmer kulören.

På grund av de stora naturliga variationerna i sammansättningen av jorden varierar den i mängder av kulörer från ljusgult till mörkrött, och skillnaderna i kulör beror på mängden järnhydroxid och när det gäller mörka eller bruna ockror dessutom på en större eller mindre mängd mangan.

Ockrorna har huvudsakligen brutits i dagbrott varefter pigmentet har krossats, slammats, malts och siktats för att få fram användbara kvalitéer. Processen tillgår så att man helt enkelt spolar en hög med ockerhaltig lerjord med vatten så att den sönderdelas för att sedan ledas över i en rad med grunda dammar. Eftersom lerjorden är tyngre än ockran sjunker den till botten och efter att sanden har passerat ett antal dammar har man i princip helt ren natur ockra i den sista dammen. Vattnet får dunsta bort så att enbart torr ockra finns i dammen som man kan skyffla upp och transportera till fabriken.

Pga. detta tillvägagångssätt sker produktionen av pigment enbart under sommarmånaderna eftersom att man är beroende av solvärmen för vattenavdunstningen. De ljusa ockrorna som innehåller mycket lerjord kallas feta och de som finns i krithaltig jord eller har högt innehåll av järnhydroxid kallas magra. En fet ockra (ljus) kräver mycket linolja varför den torkar mycket långsammare än den magra och därför blandas ofta ockrorna för att jämna ut skillnaderna.

Trots att järnhydroxidhalten kan vara mycket stor som t.ex. i dagbrotten i Provence där den uppgår till 20 % och gör att kulören på jorden man bryter varierar från nästan vit till mörkröd och hela spektret där emellan, blir ockran efter tvättning och slamning nästan alldeles vit.

Man bränner pigmentet till 1000°C vilket gör att järnhydroxiden och manganoxidhydraten ombildas och blir järnoxid samt manganoxid vilket ger pigmentet en mycket rödare ton och får på det sättet röd ocker eller bränd ockra. Den brända ockran och den ljusa natur ockran blandas till olika kulörer t.ex. guldocker. Ockrornas täckförmåga och rivningsgraden varierar väldigt mycket beroende på var och vem som producerat dom, varför man bör försöka hålla sig till de lite högre kvalitéerna eftersom dom är jämnare. Undvik fulltonskulörer på invändiga snickerier eftersom färgen när den torkat kan ge en kornig yta.

Varje nytt köp av pigment måste också kontrolleras noggrant vad gäller kulören eftersom i stort sätt varje säck kan avvika mot föregående om man köper från olika leverantörer.

Ordet ockra kommer från latinets ochra som betyder blekgul.

De jordarter som det handlar om här finns över hela jorden och har varit använda som just färgpigment så långt tillbaka i tiden som både i det gamla Egypten och t.o.m. i grottmålningarna i Altamiragrottan. I Grekland och det gamla romarriket gick det även under beteckningen "Sil".

Det har varit mycket vanligt under århundradena att målarna har både grävt fram, malt, slammat och bränt sin ockra själv och detta finns dokumenterat på många ställen i historien.

Ockran från södra Frankrike ansågs extra bra och den franska kvalitetsmärkningen som talade om vad som gjorts med pigmentet används fortfarande. Det är en bokstavskombination som går enligt följande:

J.T.C.L.E.S = jaune trés clair lavée extra supériure

J.C.L.E.S. = jaune claire lavée extra supérieure

J.F.L.E.S. = jaune foncée lavée extra supérieure

J.C.L. = jaune claire lavée J.F.L. = jaune foncée lavée

J.C. = jaune claire

Översättning: jaune = gul, trés = mycket, claire = ljus, lavée = slammad, extra = utomordentligt, supérieure = överlägsen, foncée = mörk.

Ockrorna är helt ofarliga men blandades med både kromgult och zinkgult under slutet av 1800-talet varför en viss försiktighet bör iakttagas vid färgborttagning och renovering av äldre fastigheter.

Förutom de tidigare nämnda variationerna i kulör, täckförmåga och grovlek samt att man planerar längre torktid mellan skikten vid målning med feta ockror finns det inget dokumenterat om att ockrorna skapat några problem inom yrkesmåleriet.

guldocker

Kemisk beteckning: Fe2O3. 3H²O - järnoxidhydrat

Framställning: Bryts i dagbrott bestående av lersand-jordar där "sanden" slammas, mals och siktas, bränns och sedan blandas.

Kornstorlek: Grov - medel.

Täckförmåga i olja: Dålig - normal.

Ljusäkthet: Mycket god.

Blandbarhet: Med alla pigment. Med alla bindemedel.

Torkegenskaper i olja: Förlänger torktiden

Miljöpåverkan: Ingen

Allmänt: Naturligt oorganiskt pigment som är känt sedan stenåldern (grottmålningar) och finns över stora delar av jorden. Dagens guldocker är en blandning på bränd och obränd ockra, vilket gör att den varierar naturligt i kulör varför det varit vanligt att man justerat kulören med t.ex. järnoxidgult och/eller röd ocker. Kulören mörknar om pigmentet blandas i olja. Bör undvikas vid målning av invändiga snickerier p.g.a. pigmentstorleken.

röd ocker

Kemisk beteckning: Fe2O3- järnoxid Järnoxidhalt ca. 99%

Framställning: Bryts i dagbrott bestående av lersandjordar där jorden slammas, mals och siktas och man får fram en naturell ockra som bränns i 900°C till röd/bränd ockra.

Kornstorlek: Medel.

Täckförmåga i olja: Dålig - god.

Ljusäkthet: Mycket god.

Blandbarhet: Med alla pigment. Med alla bindemedel.

Torkegenskaper i olja: God.

Miljöpåverkan: Ingen

Allmänt: Naturligt oorganiskt pigment som upphettats. Finns naturligt i vulkaniska områden. Känd sedan stenåldern (grottmålningar). Är en nära släkting till och förväxlas ofta med Terra di Sienna men har bättre täckkraft.